Telegraph road

2011-02-17T19:09:00.000+01:00

jag växte ur, blev äldre

gick vidare:

gracil.blogspot.com

mitt dilemma.

2011-02-09T20:11:00.001+01:00

jag funderar på den här bloggens framtid

& om jag ska göra en rensning bland inläggen

eller helt enkelt starta en ny

eller kanske sluta blogga

för det här är inte vad jag vill skapa

det här har blivit något annat.

om kärlek, del tolvhundrafemtiomiljoner

2011-02-08T18:51:00.002+01:00

jag har glömt hur det känns,

att vara kär i någon alls.

jag har till och med glömt,

när jag senast var kär

i någon alls.

jag vet inte när jag började inbilla mig,

vet ingenting om när jag slutade.

minns inte hur det var,

att vara,

mig

när jag var kär.

igår 22.

2011-02-06T12:47:00.003+01:00

Om jag, när jag vaknar, ställer mig frågan: Vill jag vara någon annanstans än här? Och, på min egen fråga, svarar: Nej, ingen annanstans vill jag vara. Då måste det vara betyget på att mitt liv faller mig i smaken på det ypperligaste av vis just nu. Och vilken grund för en fantastisk födelsedag sen. Vilken fantastisk födelsedag jag hade igår. Och mina fina vänner. Härliga telefonsamtal. Fina fina kvällen, med härliga härliga människorna.

11 – your siblings

2011-02-03T22:05:00.003+01:00

Mina syskon är yngre än mig. Lillebror är yngst, men vi är alla födda under en treårsperiod och är tidsmässigt tätt ihopbuntade.

Min syster är min motsats. Hon gör allting på ett sätt som jag inte gör det. Vi är oftast vänner, men hon är den enda som kan få mig riktigt arg för ingenting. Allra bäst fungerar vi när vi inte ses. Då kan vi chatta i timmar och berätta allt för varandra. Min syster är smart, men talar innan hon tänker. Min syster är modig. Min syster och jag har liknande värderingar. Nu läser hon juridik och det är stort. Jag tycker att det här häftigt, men jag skulle aldrig kunna göra det själv.

Min lillebror liknar mig på många sätt. Vi är lugna och eftertänksamma. Min bror är klok och kan diskutera saker på ett moget och sansat sätt. Han har ett mycket bättre gehör än mig och hans känsla för musik är långt mer utvecklad. Han har ett tålamod som jag inte har. Vi är mycket olika. Våra politiska åsikter går brett i sär, jag kan bli galen på att han inte har vuxit upp med den ansvarskänsla som jag bär på.

10 - what you wore today

2011-02-03T15:07:00.003+01:00

Av ren och skär lathet struntar jag i att försöka ta en bra bild på mina svarta tights och min mönstrade klänning och satsar istället på what you wish you wore today eller något åt det hållet: Sommarklänning och vegamössa, fräknar och läppstift.

vilja vara. vara är.

2011-02-02T18:33:00.002+01:00

Inte alls trött med rödsprängda ögon och mörka ringar under ögonen. Huvudet bultar svagt, men ihärdigt. I natt hade jag puls som liten, liten fågel. Jag inbillar mig att de har snabba hjärtan.

En naken kvinna är inte diskriminerande...

2011-02-01T17:21:00.002+01:00

...men Boxer-Robert i kallingar är det definitivt. Säg att det är ett aprilskämt, snälla?

http://www.aftonbladet.se/wendela/article8496678.ab

Ärligt talat så blir jag återigen så förbannad. Kom och säg att det inte finns något värde i att kämpa för kvinnors rätt, kom och säg att jämlikheten är toppen! Gör det och ha fel. Det här handlar inte om männen. Det handlar om samhällets utformning - igen. Är man så van vid att se avklädda kvinnor i alla sammanhang att man inte ens överväger det faktum att en sådan här dom förlöjligar hela det kvinnliga släktet. Det har ju varit en konstant diskussion under många år att unga kvinnor, flickor, mogna damer - alla - får komplex och påverkas negativt av försköning och retuschering av kvinnokroppen.

Arg. I vanlig ordning riktigt jävla upprörd.

texter.

2011-01-31T22:55:00.001+01:00

Hans far kommer fram till mig och tar min hand. Han väger den i sina händer och granskar min ring, sedan frågar han: ”Vad är det du älskar hos honom, förutom att han är min son?”
Alla fiskekrokar i min mage blir märkligt påtagliga och de dras samman till en punkt någonstans där magen är som mest oskyddad. De varken river eller sliter, men inom mig tvinnas de samman.
- Så han säger att jag älskar honom, frågar jag och försöker le samtidigt som jag känner hur utmanande min blick är.
Han iakttar mig och svarar: ”Han säger ingenting, men det går inte att undgå.”
Jag känner mig dum, nästan barnslig och bestämmer mig för att svara. Jag säger: ” Jag älskar honom för att han låter mig älska honom utan att förändra sig. För att han vägrar vara någon annan och hellre förlorar enligt sina principer än böjer sig för någonting han anser orätt. Jag älskar honom för att han aldrig skulle svika sina vänner och för att han är den mest magiska människokännaren jag har träffat...och jag älskar honom för att han aldrig skulle säga att han älskar mig och inte mena det.
- Och därför hatar du honom?
Frågan kommer på något vis inte oväntat och därför är den inget knytnävsslag som tar luften ur mina lungor eller slår sönder mina vassa käkar. Jag viker undan med blicken och letar i rummet efter honom. Blicken finner honom där han står i dörröppningen med ena handen i rockens stora ficka och den andra håller en cigarett. Då när jag funnit honom vänder jag mitt ansikte mot hans far igen och svarar:

”Jag kommer aldrig att hata honom, men jag älskar inte alltid mig själv.”

09 – your beliefs

2011-01-31T20:06:00.004+01:00

Mina föräldrar valde att inte ge mig ett kristet dop då de själva inte är troende och knappt ett år före min födelse hade gift sig borgerligt. När jag växte upp hade jag aldrig någon längtan efter en tro. Vid fjorton års ålder blev jag tillfrågad om jag ville konfirmera mig. Vi pratade om det hemma, mina föräldrar och jag och de lät mig avgöra själv. Jag valde att inte konfirmera mig, jag valde att inte konfirmera en tro jag inte hade.

Ibland har jag inbillat mig att jag har trott på en kristen gud. Jag har varit en liten och svag människa och inte orkar leva med tanken på att jag ska orka hantera allting utan någon som i slutändan kommer att lösa det åt mig. Men precis på samma sätt som jag inte kan tro på ödet så tror jag inte heller på en gud. Jag förstår somliga människors behov av att tro på någonting, men mitt huvud låter mig inte tro.

Jag tror på att man skapar sin egen framtid. Jag tror på slumpen. Jag tror på att viljan är långt mycket starkare än förnuftet. Det är vad jag tror.

08 – your room day

2011-01-30T19:02:00.003+01:00

Kanske mina 34 kvadrat då. Lite så här bor jag, fast ommöblerat.

07 – favourite blogs day

2011-01-30T10:58:00.002+01:00

Jag tycker om fina, genomskinliga bloggar. Poetisk prosa och små, nätta vardagsskildringar. Skickliga fotografera och kreativa konstnärer. Här är ett litet litet urval.

ohhboy.blogg.se

bomullsdrommar.blogspot.com

kallhudochspets.blogg.se

karinskonstgrepp.blogspot.com
ttt-truth.blogspot.com

vill sälja det innanför.

2011-01-29T14:49:00.002+01:00

Små ord. Om rädsla.

Människor utan kontroll skrämmer mig.

De finns överallt.

Om du inte kan stå.

Borde du vara här då?

Och det här forumet. Har blivit ett skämt. Mina ord har tappat sin lyster. Jag har inte rört min kamera på miljoner timmar. Kreativitet är en dröm.

om att vara sexton.

2011-01-28T18:08:00.002+01:00

(När man egentligen vill berätta alldeles för mycket.)

Jag var 16 år och alldeles för förtjust i en pojke jag inte kunde bli kär i hur mycket jag än försökte. Han å andra sidan hade inga problem med att falla för mig, men ingen orkar vänta i en evighet och han hittade en annan flicka att hålla i handen.

En sommarkväll satt vi bredvid varandra i en säng hos en gemensam vän och var sådär nära och bekväma som man bara är med ett fåtal personer i sitt liv. Vi pratade om allt och om ingenting alls, om honom och om mig och om henne. Ibland känner man bara att det är någonting mer, men vet samtidigt så väl att det inte skulle räcka till och att det är bättre att lämna det därhän.

Trots att det var tre andra personer i rummet kändes det som att det bara var vi där och de lät oss vara. Han hade lärt sig något knep som gjorde att det lät lustigt när han stoppade in pekfingret i naveln och vred om. Precis som alltid ville jag inte låta någon röra vid min mage, men han lyckades ändå. Och jag vet inte. Det hände ingenting. Han var tillsammans med sin dåvarande flickvän och jag var kärlekskrank, men inte kär. Ändå sitter minnet inpräntat och jag kommer aldrig att glömma det. Än idag blir jag knäsvag när vi ses. Så okomplicerad som han var och så gärna jag ville älska det.

day 06 – your day

2011-01-28T17:57:00.004+01:00

Fredagen den 28 januari med andra ord.
Farmor fyller 77 år idag och jag började dagen med att vakna efter alldeles för lite sömn. Klockan ringde vid 7 och jag gick upp och tände lampan, tog på mig glasögonen och lade mig i sängen igen. En timma senare gick jag upp och åt frukost och gjorde mig i ordning för att sedan traska till skolan. Fick oväntat promenadsällskap i vinterkylan. Hade en två timmar lång estetikföreläsning och lyssnade på någonting om Bells konstteori och var hemskt trött. På detta följde två timmar av samtal och kaffe. Sedan var det dags för arbetsmarknadsseminarium med den inspirerande Ulrika Holmgaard. Efteråt bar det av till ett litet fik med min fantastiska vän och namne och nu är jag hemma och har hetsstädat, hetsätit och ska snart svida om för kvällens festligheter (vilka jag lovade mig själv att undvika, men nu alltså kommer att delta i).

time.

2011-01-27T18:35:00.001+01:00

Anna Von Hausswolff - Track of time

Plötsligt vill huden vända insidan ut och öronen skrynklar ihop sig av välmående.

day 05 – your definition of love

2011-01-27T17:06:00.002+01:00

De senaste dagarna har jag läst en bok som handlar om olika teorier där man försöker definiera vad konst är. Bokens författare skriver i sitt slutord att det är en dum idé att ägna sitt korta liv åt att försöka hitta en definition för det finns ingen. Däremot kan man se verken var för sig och försöka förklara vilka komponenter det är som gör ett specifikt verk till konst.

Kärlek?

Jag kan inte definiera kärlek. Ibland är det knytnävssslag, ibland smilgropar djupa som brunnar. Kärlek är tusen örnar i magen eller blod som forsar ut mellan revbenen. Det är alla tårar jag har gråtit och alla kyssar. Kärlek är att kunna skrika på sin syster för att nästa stund i förtroende berätta om vad som hände förra lördagen.

Jag kan inte definiera kärlek, men fråga mig varför jag älskar någon och jag ska svara.

ta.mig.med.storm.

2011-01-27T01:48:00.002+01:00

Det finns somliga ting som inte riktigt är nämnbara. Idag handlar det om hur tio minuter är för långa för att man inte ska hinna tänka på saker man inte borde reflektera över alls. Så jag reflekterar. Ibland är oddsen lite för goda för att man ska kunna bortse från dem. De sållas inte riktigt undan när man silar allting mellan fingrarna och det vet jag om. Jag vill inte veta om det. Egentligen önskar jag mest att det hände utav sig själv när jag slapp de tio minuterna. Fast jag slapp dem inte och det är en historia som inte går att skriva om. Sannolikheten för att jag någonsin kommer kunna skriva om den känns rätt liten för närvarande. Det mynnar ut i samma historieskrivning som alltid: Jag har ingen lust och jag går och lägger mig med olusten. Släpp, låt mig slippa?

04 – what you ate today

2011-01-26T19:01:00.000+01:00

08. kaffe & yoghurt

12. matlåda: potatis & kidneybönor

15. banan

(mer kaffe.)

spricka.

2011-01-25T22:30:00.002+01:00

Nu önskar jag lite grann att det vore mitt bröst, men jag kommer nog inte närmare än lite puts som faller från ytan. Försöker innerligt att vagga in mig själv i en falsk verklighetsuppfattning. Det gör mig fortsatt opålitlig och skickar ut myror längs med mina överarmar.

day 03 – morning routines

2011-01-25T21:13:00.000+01:00

Vardagsvis försöker jag stiga upp när klockan ringer vid sju. Snoozknappen är min största fiende som jag skyr som elden, efter den blir jag mig aldrig lik. Så istället upp på tå och mjukisbyxorna på, tofflorna också för köksgolvet är kallt om vintern. Sätter på kaffe, datorn och tvn. Tittar på nyheterna, kollar mailen och dricker kaffe. Äter yoghurt med linfrön och kanel. Mjukar upp trötta, stela, ömma leder med ett par minuters stretching. Borstar tänderna, sminkar mig, fixar håret, putsar glasögonen, klär på mig och sen är jag klar.

en gång.

2011-01-24T07:51:00.004+01:00

Det är en sommar några år tillbaka i tiden. Andra veckan i juni är blöt och kall. Sött, vitt vin ligger som en svettig hinna kring mitt medvetande. Jag har dansar runt i blöta converseskor hela veckan och nu ligger jag fuktig i ett tält. Fortfarande ung och synnerligen naiv försöker jag somna medan det susar i huvudet av vin och framtiden. Ungefär en pojke om dagen har jag kysst, men i tältet finns ingen av dem. Den enda som får följa med in dricker öl i ett annat land och skickar sms och jag lyssnar på Damien Rice och tänker att så här ska jag förklara det. Allt. Mig.

day 02 - 10 things you like day

2011-01-24T07:32:00.005+01:00

foton på vackra kvinnor
rödvin
låtar som gräver sig ner i hårrötterna
sol
axlar, oavsett kön vinner axlar och nyckelben.
träningsvärk
nytvättat hår
djur
ärlighet
min säng

day 01 – introduce yourself

2011-01-23T19:03:00.003+01:00

Den berättelsen finns, som handlar om mig. Varje person har en sagobok i bakfickan där saker skrivits ner. Jag är så mycket mer nyfiken på det ingen minns, men det säger sig självt att jag inte kan berätta det. Inte heller jag minns.

När jag funderar kring vem jag är så kommer jag alltid fram till motsatser. Så här:
mitt kontrollbehov är en klo kring min hals, men det finaste som finns är spontana påhitt och att få vara ett barn i någon annans närvaro. Jag säger mig jämt att jag vill ha lugn och ro, men klarar mig inte utan uppdrag och planer och en viss grad av stress och osäkerhet. Mina känslor är mitt starkaste organ, men samtidigt handlar jag logiskt och rationellt.

Jag är en romantiker och tror ibland att jag har blivit sårad en gång för mycket. Därför släpper jag aldrig in någon som är nära utan faller istället för de jag inte kan eller vill ha. Jag tror på kärlek vid första ögonkastet och blev en gång förälskad i en främmande människa. En förälskelse som senare visade sig vara befogad, men inte menad.

Människor är det bästa som finns, men alla är idioter och jag kan vara ensam i en evighet utan att sakna umgänge. Jag är en fysisk människa och håller mig nära de jag tycker om, sitter i deras knän och lutar huvudet mot deras axlar. När jag tycker om någon kliar det i mina käkar och jag vill kramas alldeles för hårt.

När jag var ung, eller yngre, satte jag flera dåliga vanor i system. Saker som än idag gör sig påminda. Dessutom är jag ganska dålig på att låtsas tycka om människor jag totalt saknar respekt för. Så när jag undviker att se någon i ögonen är det inte för att jag är blyg eller tror mig ha gjort något fel. Det handlar bara om att jag tror att det jag känner syns i mina ögon och jag vill inte visa det.

2 0 1 0

2011-01-23T16:52:00.002+01:00

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jag blev Uppsala-bo.
Vilka länder besökte du?
Tyskland: Berlin.
Är det något du saknade år 2010 som du vill ha år 2011?
2011 är året jag blir kär? Kanske skulle vara det då, men jag har det rätt bra.
De stunder från år 2010 kommer du alltid att minnas?
Oj... I vanlig ordning är det nog ett par stycken. Allt med lägenheten, kontrakt och sådant. Männen. Dumheterna. Framstegen.
Vad var din största framgång 2010?
Det var nog alla nya sidor hos mig själv som smög sig fram och nya människor i mitt liv.
Största misstaget?
Kan inte komma på något. Att jag inte har sagt sanningen än kanske.
Var spenderade du mest pengar?
Boendekostnader och festligheter kanske.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Det är nog flera saker som har gjort mig riktigt glad, men inget så påtagligt.
Gjorde någonting dig riktigt ledsen?
Samma som ovan. Ingenting har gjort mig riktigt illa.
Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2010?
Oskar Linnros tror jag och Grega. Väldigt Uppsala. 2010 var inget magiskt musikår.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Det känns som att jag är på en stadig uppåtkurva, så gladare.
Vad önskar du att du gjort mer?
Hånglat. Tränat.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Anpassat mig till saker jag inte borde ha anpassat mig till (igen).

Något du önskade dig och fick?
Ett annat liv.
Något du önskade dig men inte fick?

Kanske.
Vem saknade du?
Många, i perioder. Det blir så när man finner det lämpligt att flytta tvärs över landet.

en röra av ord.

2011-01-23T03:12:00.003+01:00

Det värker innanför mitt vänstra ögonbryn. Jag förstår att det är två berusningar som försöker markera sin närvaro, men jag känner mig ganska frånvarande. Mina tankar har varit på annat håll och de är fortfarande på annat håll. Vad svårt det är att hantera vad jag inte känner, när jag bara tänker vad jag faktiskt känner. Och jag känner ju ingenting eller så känner jag jättemycket. Det beror på hur man ser det. I min värld är det tusen kilo, ett ton, som ligger och tynger i mitt bröst och jag dansar med hög musik i mina öron och alkohol i min kropp och försöker att inte tänka. Jag är glad. Precis som vanligt är jag glad och jag vill inte säga någonting annat. Glädjen är förvisso diffus, som den alltid är. Det är en balansgång mellan vad jag faktiskt inser är vad jag känner och vad min kropp och mina behov vill ge efter för. Men att vara så styrd av sina känslor, som jag ändå anser mig själv vara, det resulterar i att jag inte bara kan låta kropp eller tillfälligheter ta över. Jag kan inte bara ta vad som serveras om jag inte ser det som moraliskt rätt eller etiskt riktigt. Det handlar inte om kött eller inte kött. Det handlar om någon slags själ som hela tiden ligger över mig och säger åt mig att jag inte bara kan ta och sen inte ge. Jag kan inte ta och undgå att ge. Så det säger sig självt att om jag inte kan ge så vill jag inte ta. Jag vill kunna ta. Det kanske är bra att jag inte gör det.

ta det för vad det är.

2011-01-22T15:42:00.006+01:00

Ikväll blir det hatten på
och dans till benen går av,
om det går som det ska.
Jag har inga ambitioner att se någon i ögonen.
Jag tänker gömma mig under lugg och hatt.

Smällar man får ta.

hej sömn.

2011-01-21T02:25:00.002+01:00

Ungefär tvåhundra mil mellan svidande ögon och sömnen. Sömnen som gör att jag är något annat än mörka ringar under ögonen och en flackande blick imorgon. Något annat än utspillt kaffe på golvet och snurrig puls. Men fortsatt tvåhundra mil och de är omöjliga att forcera just nu. Tittar på serier som är för dåliga för att sändas när folk faktiskt sitter i tv-soffan.

Och lilla bloggen som får stå till förfogande vid sömnlöshet. Precis som vanligt.

sena nätter.

2011-01-19T17:40:00.004+01:00

Om natten känns tvivlet som långa naglar som pressar hål i huden och banar sin väg genom senor och vävnad för att sedan slita bort luftstrupen. När det blir tomt där fortsätter de ner mot bröstet och långa, smala fingrar tar ett stadigt grepp om nyckelbenen och bryter loss dem från kroppen, söker sig in i bröstkorgen. Händer som drunknar i svart, flyktig tjära. Precis så precist som ingenting alls och så känns tjäran mellan fingrarna.

high five med mig själv.

2011-01-17T22:24:00.003+01:00

Det finns brister man bär på. Brister som man är medveten om, men inte riktigt kan rätta till. Så plötsligt händer någonting och man upptäcker att det har hänt och växer som människa. Flera decimeter på insidan. Det hände mig idag. Jag kom till insikt, som det så fint heter.

Jag har skrivit om det förut - hur jag bygger mitt självförtroende på mina prestationer - och det är vad det handlar om: När jag började misslyckas*, som människor gör ibland eftersom det är mänskligt att misslyckas, så var jag tvungen att lära mig att världen inte går under och att jag inte blir en sämre människa.

I förlängningen har jag också lärt mig att det går bra att berätta för människor i min omgivning att de gör bra ifrån sig. Något som jag har haft exceptionellt svårt för tidigare. Jag vet inte om det handlar om att jag har svårt att ta komplimanger och därför har svårt att ge också. Eller om det har någonting att göra med att jag är rädd att inte vara bäst, även på områden där jag inte kan bli bäst. Hur som helst har någonting tvärvänt i mig för nu vill jag väldigt gärna berätta för människor att de gör någonting bra, om de gör någonting bra.

Det finns ingenting så fantastiskt som att utvecklas till det bättre och att märka av det själv. Tydligen är det så att förändring sällan sjunger solo och så även i detta fall: Jag arbetar i grupp och trivs med det, jag är inte stressad och ångestfylld inför nya uppgifter utan snarare motiverad och hoppfull och jag har slutat att enbart tänka på saker utan också börjat agera utefter mina tankar. Tre egenskaper har utvecklats i mig, tre egenskaper jag aldrig räknat som en del av mig innan. Det är häftigt måste jag medge. Riktigt häftigt.

(* Började misslyckas? Inte på det viset att jag varit felfri innan, men på det viset att jag inte klarade av att fullfölja mina skoluppgifter. Insikten om att livet inte alltid blir som man vill och att man måste bearbeta det och inte alltid orkar hantera allt man borde hantera. Däribland universitetstenteringar.)

frusna fötter.

2011-01-16T23:04:00.003+01:00

En sådan där kväll när man är helt övertygad om att det kommer sluta bra. Det slutade bra, men inte alls på det sätt jag hade förväntat mig. Istället stod vi stilla i kön och frös om tårna och till slut var det helt enkelt bättre att gå hem och dricka varm choklad framför Sopranos-reprisen än att jaga en kväll som redan gått förlorad.

"det kan väl inte vara så farligt att se Oscarsson naken"

2011-01-16T15:43:00.001+01:00

Ett geni. Ge det 17 minuter av er tid. I slutändan är det värt mer än så.

framkallning.

2011-01-16T12:46:00.003+01:00

Dagens syssla blir troligtvis att sätta in foton i album. 2010 ska få en sammanställning som är annat än digital. Till det får jag nog dricka varm choklad.

villovägarna.

2011-01-15T17:16:00.003+01:00

För andra gången hamnar jag framför tv:n när det fina programmet om Torgny och Ebba sänds. Kärlekens villovägar. Det är så vackert och ärligt, men samtidigt så nedslående. Innan de får spendera sina sista år tillsammans, så har de levt med någon annan. Någon som kanske inte hamnat i skymundan, men som ändå inte var den stora kärleken.

Och på tal om kärlek eller sådant som händer mellan man och kvinna; inatt drömde jag om den första pojke jag någonsin kysste. En sådan människa jag blir glad varje gång jag tänker på och träffar, men som jag aldrig riktigt föll för. Den där personen som jag satt nära och kysstes med i smyg i en tvättstuga en nyårsafton för ganska många år sedan. När jag sårade honom var det jag som grät.

Kärleken

och dess villovägar.

därför måste den feministiska kampen fortsätta.

2011-01-14T00:19:00.004+01:00

Så länge jag har varit medveten om min egen person har jag upprörts av orättvisor som finns omkring oss. Inte bara de som drabbar mig, utan alla typer av orättvisa; fall där människor blir felaktigt behandlade på grund av faktorer som etnicitet, kön, religion, ålder etc. Det händer hela tiden runt omkring oss och vi fostras i många avseenden in i en samhällsbild där orättvisor är en självklar del som på allt för få områden problematiseras och kritiseras.

Jag känner mig orättvist behandlad. Jag känner mig orättvist behandlad som kvinna, som ung medborgare, som studerande vid en humanistisk fakultet. Det undgår mig inte heller att även människor som inte delar mitt ursprung, mina intressen, min ålder eller mina religiösa och politiska ställningstagande blir orättvist behandlade varje dag.

På senare tid finns det några saker som innerligt upprört mig. En av dessa saker är hur kvinnor utmålas som offer i den ständiga våldtäktsdebatten. Det har på många håll upphört att handla om att ingen människa ska utsättas för sexuell kränkning av något slag, istället handlar det om HUR kvinnan ska skydda sig själv och undvika att "utsätta" sig för "risker". Det vill säga att gå ensam hem efter att solen gått ner, att inte klä sig i sexuellt "utmanande" klädsel som korta kjolar, urringade plagg etc.

Vi kvinnor rekommenderas att ta en taxi hem efter som det är "billigt pris" för att slippa bli våldtagen, vi ska heller aldrig glömma att ha någon typ vapen tillgängligt, om det så bara rör sig om en nyckelknippa. Förslagsvis borde det vara lagligt att som kvinna bära pepparspray.

Jag har blivit fostrad in i rollen som offer. Sedan barnsben har jag av skräck för "fula gubbar" tagit upp telefonen och pratat högt med en imaginär person om att vi kommer att ses efter nästa gathörn. Nycklarna har placerats likt ett spetsigt knogjärn mellan mina fingrar. Man har från skolans håll utbildat mig i att låtsas vara villig för att komma åt mannens kön och därefter kunna "ta tag, dra och vrida om". För varje gång den här debatten väcks blir jag mer och mer förbannad. Jag VÄGRAR vara ett offer.

Det handlar inte längre om att män är potentiella våldtäktsmän (en idé som måste vara mycket påfrestande för en man som en sen kväll råkar hamna på samma promenadstråk som en kvinna som går ett par meter framför honom, en kvinna som efter att hon har vänt sig om och konstaterat att det går en man bakom henne börjar rota i sin väska efter lämpligt tillhygge och ökar på stegen för att trygga sitt avstånd). Det handlar om den konstanta inställningen till kvinnans kropp och vad som är ett lämpligt handlingsmönster för det kvinnliga släktet.

Jag vet inte hur många gånger jag har hört ordet "jämställdhet" från det att jag som litet barn lärde mig att förstå samtal. Samhället vi lever i är präglat av en feministisk kamp, som på många håll anses ha avtagit och jag säger inte att det inte är så. Det fanns en tid då feminism var en het fråga. Idag hör jag människor som varje dag tar avstånd från begreppet för att det anses ha en negativ laddning. Hur kan man tycka att kvinnlig frigörelse inte är aktuell när man som kvinna fortfarande utmålas som ett offer i samhällsdebatten?

Anti-feministiska åsikter når mig var och varannan dag. Inte bara från främmande håll. Även människor i min absoluta närhet yttrar kränkande meningar om kvinnan. Jag har tagit avstånd från personer jag tidigare har sett som nära vänner för att de utifrån mitt och mina kvinnliga bekantas utseende och våra handlingar dömt ut oss som svårflirtade eller ointressanta att föra ett vanligt samtal.

Att följa med en man hem och sedan inte ligga med honom har ansetts vara elakt. Det faktum att jag "inger falska förhoppningar" hos någon bara för att jag anser honom intressant nog att inte bara lämna hans sida då vi lämna exempelvis en nattklubb, men ändå avstår från att ha sex med honom säger en hel del om hur indoktrinerade vi är. Min kropp är inte min om jag känner ett tvång att ge den till någon jag inte vill ge den till. Och den vän som yttrar ett sådant här ställningstagande är inte min vän om denne inte kan inse det felaktiga i att säga något sådant här.

På samma sätt reagerar jag mot min manlige bekant som ser sig själv ha rätten att utan hämningar hänge sig åt sexuellt umgänge med kvinna efter kvinna utan eftertanke, men uttrycker sig med orden "man vill inte ha en tjej som har legat runt". Kvinnan likställs kanske inte med en prostituerad för att hon har haft många sexpartners, men det är inte långt ifrån. Den ilska som väcks i mig. Den ilska.

Jag vill inte behöva gå med nycklarna i handen och jag vill inte att oskyldiga män ska behöva känna sig som dömda våldtäktsmän för att solen har gått ner och de råkar gå på samma väg som mig. Det handlar inte om att kvinnan ska skydda sig. Det handlar om en inställning till kvinnans kropp och den inställning vi själva har till vår kropp. Lika mycket är det vår egen frigörelse som en internationell omvärdering av könsrollerna.

Jag vägrar vara ett offer och jag vägrar se åtgärder för att jag ska skyddas i den rådande samhällsstrukturen. Förändring är vad som krävs. En förändring på nationell nivå, på internationell nivå. En förändring som resulterar i en tid och värld då pojkar inte fostras till en roll där de är överhuvuden och därmed förmer än kvinnan. En förändring där kvinnan inte låter sig "tuktas" av mannen.

Jag låter mig inte tuktas. Däremot är jag uppvuxen i ett land och i en värld där de signaler som sänds ut handlar om att jag är ansvarig för att skydda mig från mannen som förövare. Det är inte en värld där samhället lär oss mannen och kvinnans lika värde. Det är inte ett samhälle där kvinnan härskar över sin egen kropp och inte anses skyldig att ge den till en man för att undvika att "inge falska förhoppningar" eller ett samhälle där hon har rätt att ge den till vilken man som helst utan att bli "en tjej som har legat runt, en tjej man inte vill ha".

Härmed inte sagt att det inte begås sexuella övergrepp mot män, men det går inte att frångå att vi är långt ifrån klara med den feministiska kampen och långt ifrån frigjorda offerrollen.

stötvis kvävande. krävande.

2011-01-12T18:20:00.003+01:00

Explosionsartat, rätt in i bröstet. Spränger, som om inte hälften vore nog: Kär. Sådär vibrerande kär. Stötvis mot skelettet. Allt för påtagligt. I kärleken. Kär i kärleken. I symbolen för vad som skulle kunna vara kärlek, men som inte låts bli det för att jag inte orkar låta den bli det. Den. Dig. Du. Du som jag inte låter förstå för att jag vill hålla kvar känslan, bara lite, av att vara kär. Även om det bara är i kärleken. Hur man kan vara så krävande och ändå så avståndstagande. Kanske elak.

halt.

2011-01-11T08:16:00.002+01:00

För några år sedan. Nu gör det ont på samma ställe, men inuti istället. Bara sådär. I flera dagar. Gammelkroppen.

365.

2011-01-10T12:36:00.002+01:00

Tiden.

När jag igår satt och klistrade in vilsna fotografier i ett fotoalbum jag fick av min mor för några år sedan hade jag svårt att kronologiskt ordna mina minnen. Somrarna flöt ihop och blev ett smutsigt fönster genom vilket jag inte kunde urskilja detaljerna. Den sommar som utspelade sig för bara några månader sedan känns oändligt långt borta, för att inte tala om den som var året innan.
Något senare, imorse, var jag på väg, promenerandes på en halkig gångbana, mot studiero och skrivare. Det slog mig då att jag har varit här i ett år nu. Staden är snötäckt, solen skiner, vinden är kall och jag har varit här i ett år.

hemma här.

2011-01-09T16:15:00.002+01:00

En lugn helg med snöutsikt, grönsåpedoft och lite ordning, lite reda.

återvända.

2011-01-08T01:36:00.002+01:00

Är tillbaka ovan jord, har lämnat min dvala och jag är inte säker på att jag tycker om det än. Charmen i att ha sin egen lägenhet har inte riktigt slagit mig på nytt. Troligtvis kommer det att komma och jag kommer att njuta, men just nu kanske jag helst vill ligga i soffan i vardagsrummet hos mamma och pappa och tänka på att det kommer att komma saker jag behöver ta tag i, men ännu är ingenting verklighet.

Nu lever jag ånyo med ett tomt kylskåp och promenadavstånd till mataffären, ölhäng runt hörnet och en gratistidning som trillar in genom brevinkastet en fredagsförmiddag. Jag vill inte vara här just nu och jag vill inte göra alla de saker jag vet att jag kommer att göra på autopilot framöver i vår. Åtaganden. Jag får skylla mig själv.

Det är inte bara där jag får skylla mig själv. Ibland önskar jag att jag inte hade slutat be tröstlösa böner, för då fanns det fortfarande ett hopp. Nu kan jag lova att alla fågelungar dött i det vakuum jag lämnade dem i.

lilla madicken.

2011-01-06T11:42:00.001+01:00

♥

20/12:

2011-01-06T02:48:00.000+01:00

Hur kan man inte motvilligt låta sig förföras av någon som ständigt påpekar de saker som tilltalar den personen man strävar efter att vara? Jag minns inte längre känslan av att vara lyckligt förälskad eller för den delen lyckligt kär. Kanske var det precis så motvilligt som det är nu, kanske var det helt utan eftertanke. Harhjärtat har blivit ett fågelägg i bröstet och därinne hetsar en stressad unge efter att få släppas ut. Jag tror inte på förlossningen, men vet av erfarenhet att den kommer precis när stiltjen nått hjärtkammarna.

hej,hejdå.

2011-01-05T23:12:00.003+01:00

Ingenstans på min kropp, i min kropp, gör det ont så ofta som det gör ont här. Ett tungt finger trycker mot mitt bröstben. Tågresor, igen. Avstånd, igen. (Men också: många kära återseenden, fler än vad jag har kvar här. Egentligen är jag nog glad.)

suzanne.

2011-01-05T00:07:00.002+01:00

Suzanne takes you down
to her place by the river
you can hear the boats go by
you can spend the night beside her
and you know that she's half crazy
bu that's why you want to be there
-Leonard Cohen

minusdag.

2011-01-04T18:52:00.002+01:00

Bihålor som får hela huvudet att värka, vackra och onåbara unga män som ger evighetslånga kramar, hormoner som leker tivoli i min kropp och ögon som svider fastän de helst bara vill gråta. Inte min dag.

can you hear me now?

2011-01-02T23:37:00.000+01:00

fräknar.

2011-01-02T17:25:00.001+01:00

känner mig som 5.

2011-01-02T01:58:00.003+01:00

dödstrött, men inkapabel till att sova. kallsvettas inte, nyser bara med jämna mellanrum.
letade i en flyttlåda märkt med mitt namn i röd tusch och hittade vad jag sökte och mer ändå. bästa, mjuka grisen som jag har ägt sedan jag tog mitt första andetag. att någonting som legat i en låda i över ett år fortfarande kan lukta trygghet. han följer med till den andra kusten sen.

östkustska upplandet.

2011-01-01T21:19:00.003+01:00

När jag är tillbaka i den här staden om en vecka ska den få göra det den gör allra bäst; linda in mig i sin renhet.

01.01.11

2011-01-01T14:28:00.002+01:00

Det är väl kanske svårt att säga att allt känns nytt och fräscht när jag sitter med gammalt smink och rödvinsläppar och hostar som vilken annan lördag eller söndag som helst, men nu är det januari igen och slutsiffran i årtalet har bytts från noll till ett och saken är den att jag tror att det är nytt och fräscht. Kanske i smyg, men trots allt.

Tjugohundratio var ett bra år. Det här året kommer bli bra, fast bättre.

förhoppningar om imorgon och dagarna därefter.

2010-12-31T11:00:00.000+01:00

förstå att min lilla kropp är ett tempel och att den behöver tas om hand eftersom jag är innerligt sämst på att göra det och den ska hålla länge till.
nya upptäckter och framgångar.
fred på jorden, rättvisa för djuren och välmående till alla - sådant som man egentligen alltid önskar, men aldrig riktigt säger.

Gott nytt år.

livet 2010: juli till december

2010-12-30T17:20:00.000+01:00

juli:

de långa sommardagarna och sysslolösheten. en liten stund i halmstad - alltid bra, alltid dåligt.

augusti:

dags att skriva kontrakt och flytta in på femte våningen. tillbaka till nationsliv och universitetsstudier och en allt annan än lugn start med insparken för de nya.

september:

sista lekarna med nya studenterna. planering inför en konsthöst med Salongen. valet och den stora besvikelsen som följde. dans i strumplästen på ett klibbigt golv och en röst som gav upp.

oktober:

intensivt. konsten, en tur till huvudstaden för mer konst. föreningsåtaganden. biblioteket och en Maja Lundgren-kväll på Fyrisbiografen.

november:

som oktober. ytterligare en konstvända till huvudstaden. en liten staplande programfest.

december:

all planering blev verklighet: vernissage med duktig Johanna. Berlinresan som sträckte sig över tre nätter. nedräkningen till resan västerut. julafton och juldagen i småstaden.

livet 2010: januari till juni

2010-12-29T13:53:00.000+01:00

januari:

i några veckor mellanlandade jag hos mor och far efter flytten från norge och innan flytten till uppsala. när julhelg och döddagar var över flyttade jag femtio mil i nordöstlig riktning till en stad jag aldrig tidigare satt min fot i. lägenhet, studentliv, märkliga grannar och konstvetenskap.

februari:

hängde mycket med min stockholmska konsttjej och min pensionärsvän. februari var svinkall och jag tog en helg i götet med gamla vänner och avsked, en svettig natt på en luftmadrass och samma gamla tvivel.

mars:

bestämde mig för att det skulle bli vår, men tji fick jag. blev lite knäsvag för någon som klart inte var värd det nu när jag är efterklok. åkte västerut igen för lite påsklov.

april:

började månaden hos mor och far. det blev vår! allt som är bra med vår. fick besök av fina vänner och firade valborg i uppsala, minns det klassiska fyllesnacket och sen en promenad hem i regnet för att somna själv.

maj:

varma dagar och solbränd hud. finbesök av finfru och sköna häng med sköna människor. vetskapen om att jag var bostadslös brände förstås hål i mig, men en dag fick jag ett samtal om en vunnen budgivning och plötsligt tusen vuxenpoäng rikare.

juni:

sista dagarna i uppsala och flytten från mina 22 kvadrat. pappa hämtade hem mig en solig dag och jag badade i 13-gradigt saltvatten klockan tio på kvällen. sen blev det intensiva dagar med mycket umgänge och gamla besvikelser med ny luft i. midsommar på åldrad hemmaplan och sommarlov.

för att fatta vad som betyder något.

2010-12-28T21:48:00.003+01:00

Några dagar kvar på det här året och några saker i min mage som kräver uppmärksamhet. Mina ord. Tusen gånger skriver jag tusen saker och jag väljer inte vem som läser eller inte läser, vet ingenting och får ingen reaktion. Det är inte vad jag söker heller, men jag undrar ändå vad det för bild man får av någon som skriver det jag skriver.

Och så detta: det står mig numera upp i halsen att jag låtit det stå mig upp i halsen så länge. Den stora klossen har krympt till ett sandkorn, men så länge det ligger kvar under ögonlocket skaver det alltjämt.

romantik.

2010-12-27T01:29:00.002+01:00

det är på låtsas och jag gråter. tunga, svarta mascaratårar längs slitna kinder. när det är på riktigt står jag likgiltigt med blicken fäst på ett par läppar som pratar med mig, om mig. egentligen vill jag gråta eller kasta vassa knytnävar hårt mot hans bröstkorg, men det finns inget värt att kämpa för och jag har gett upp varje kamp. jag inser det för hundrade gången att jag har gett upp varje kamp. det finns bara en sak jag vill ha, men den har tagit avstånd från mitt liv och jag ser ingen väg ut dit.
(och vi var en parentes, vi var inte ens något märkbart i varandras liv. eller främst kanske vi har gått om varandra så länge och jag ser ingenting värt att romantisera och det gör mig arg, men jag orkar inte bråka mer. orkar inte kasta vassa knytnävar, de fostrar inte. dessutom är det över sedan länge. bråka inte mer.)

en juldag.

2010-12-26T20:15:00.002+01:00

Ibland tror jag att det kommer att sluta så.

Ord i mina öron

och min egen ryggrad.

Enklare att försvinna

in i

dig.

mina vänner.

2010-12-23T22:25:00.004+01:00

Krypa upp bredvid de bästa människorna som finns och bli klappad på och pratad med. Känna sig hemma på fik och restauranger. De är som natt och dag och lika fina för det.

kväljande.

2010-12-22T23:48:00.001+01:00

Samtidigt den där krypande, klösande känslan i bröstet och jag kräks nästan av all trötthet som slår över mig i vågor. Ensamheten, friheten.

här hemma.

2010-12-22T01:14:00.003+01:00

(Det är förstås förbaskat fint att sitta uppe mitt i tisdagsnatten vid ett stort köksbord och veta att runt om i huset ligger fyra människor som jag älskar och sover. Mina småsyskon har pyntat varje vrå av huset med allt julpynt de har hittat och man kan tro att de är småbarn, men båda har blivit vuxna. Det är så tyst här också. Inga sirener från gatan eller bussar som bromsar in nedanför balkongen. Och så har jag varit på kvällsvisit i det bästa radhuset i världen med fina, fina flickan och hennes fantastiska bror och underbara mamma. Det är förstås förbaskat fint att vara här.)

allt det bästa.

2010-12-21T23:34:00.004+01:00

Åker genom Håkans paradise och hamnar i staden jag hatar att vi hatar, men vi fortsatt hatar den och kräks på den ångest som solkar ner den.

"Blitt sparkad runt några gånger
Som en del måste bli
För att fatta vad som betyder nåt
Och vem som går att lita på

Men när du var med mig
Musiken slutade aldrig
Du bara får mig att hänga, hänga kvar

För jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än"

H.H. - Du är snart där

you are the light.

2010-12-19T16:56:00.002+01:00

har man väl börjat titta på bilder av fräknig näsa och bruna nyckelben så är det svårt att sluta drömma om sommaren.

om jag var en lista skulle jag vilja få svar.

2010-12-19T14:37:00.005+01:00

min bästa vän är min fru, fast fler ändå.

när jag borstar tänderna går jag rätt ofta omkring i min lägenhet och då spiller jag ibland.

när jag lagar mat blir det ganska ofta ris.

jag är rädd för att gå över vägar och att såra människor som inte förtjänar att bli sårade.

den värsta känslan är den stora likgiltigheten, när ingenting spelar någon roll. ingenting.

den bästa känslan är att veta att man är bäst i hela världen.

jag är bäst på att känna vad jag tänker i halsgropen.

jag är sämst på att umgås på annat än mina villkor.

jag lyssnar på de jag ser upp till, resten har en förmåga att sållas bort.

jag pratar antingen för mycket och för intensivt, eller inte alls.

jag tycker om att vara ensam, spela gitarr och sjunga fast ingen får höra, skriva precis vad som dyker upp i huvudet, när mina vänner är tysta med mig eller exploderar av saker att säga.

kärlek är så förbannat fint.

i somras var jag ganska ofta besviken och gjorde ett par saker för sista gången.

sist jag grät var när jag pratade i telefon med mamma för ett par veckor sedan.

när jag vill tänka skriver jag.

när jag bakar ser jag det ganska ofta som terapi.

just nu tänker jag på hur de kommande veckorna på andra sidan landet kommer att bli.

idag har jag sovit länge och druckit kaffe.

ikväll ska jag packa eller dricka glögg eller titta på tv.

imorgon kommer jag förhoppningsvis spendera ett par timmar på olika tåg för att nå västkusten framåt kvällen.

min mobiltelefon är sex år gammal.

när jag vaknar på morgonen vill jag alltid studsa upp, men ibland somnar jag om.

om jag var ett djur skulle jag vara ett sådant djur som får leva sitt eget liv utan att någon lägger sig i.

jo.

2010-12-19T04:27:00.002+01:00

Så här:

om det fanns något som kunde beskriva varför jag blir så trött och besviken på mig själv så hade jag skrivit det här. nej det hade jag inte. för jag vet vilket sammanhang jag söker och det är ett sammanhang jag avsagt mig av den enkla anledning att jag inte orkar tänka på det. man står ensam så länge man inte står med någon. det är förbannat simpelt, men också så irriterande krångligt. helt plötsligt (eller hela tiden) har jag aldrig avsagt mig det. jag står som den tydligaste kliché i den tydligaste av klichéernas städer och inser att jag är precis så delaktig som det förväntas (ja, läs förväntas) av mig och det är inte vad jag vill vara. jag känner mig som en bifigur i mitt eget liv. som någon jag skakar på huvudet åt på vägen hem. och det kanske handlar om pretentioner. jag kanske bara är en sjukt pretentiös människa, eller åtminstone försöker vara. men låt så vara. jag trivs verkligen inte med att vara en sådan person som låter sig vara där hon inte vill vara. det är inte en filosofi jag anser pretentiös. det är en filosofi jag anser sund och jag bryter mot det sunda och har så gjort i snart två och ett halvt år. har så gjort förbannat mycket längre än så, men jag tycks konstant räkna från den milstolpe i mitt liv som mer och mer gör mig till den jag är. jag ser inget fel i den tideräkningen och jag ser inte längre något fel hos milstolpen, men jag ser fel hos mig själv som bryter mot mina egna konventioner.

sömniga lördag.

2010-12-18T18:15:00.003+01:00

- antingen är du överallt hela tiden och hoppar upp och ner eller så vägrar du träffa någon och sitter hemma, du har inget mellanläge.

Det är inte riktigt sant, men den här hösten har det varit en väldigt passande beskrivning. Jag föredrar mitt mellanläge, även om jag inte riktigt vet vad eller var det är längre, jag föredrar till och med mitt tysta, ensamma läge, framför det där läget som ger mig smeknamn som börjar på studs- och damp-. Det är dock det sistnämnda som gör mig till den jag är just nu. Så underligt. Allt är underligt. Det underligaste, men samtidigt fina, befriande och sköna, just nu är att de skingras. De hittar någon som gör att jag slipper tänka. Det är vad jag inbillar mig.

Jag känner mig inte ensam. (Kanske det bästa.)

det stora ingentinget.

2010-12-15T17:43:00.002+01:00

jag vill verkligen bara bli lite pirrig i magen och känna hjärtat slå några dubbelslag, men det är som att allting är avstängt. någonstans borde man vilja klä av någon och låta handen glida från halsen ner på bröstet och hålla lätt över hans hjärta, men det är borta. allt är borta och jag är så besviken på mig själv.
eller på världen.
det har ju faktiskt hänt en gång i höst att jag ville göra allt det där som man gör med någon man tror att man skulle kunna bryta upp sitt bröst för, men då ville det inte hända och allt dog igen. vad är det för ensam trygghet som lagt sig som ett lakan över mitt huvud? försvinn. släpp in.

puss.

2010-12-13T23:06:00.002+01:00

Har världens bästa röda läppstift som klarar av tre glas vin och att prata sönder örat på den världens bästa Norrtäljepojk. Vissa dagar är det hanterbart att placera vänner högst upp på listan över livets bästa saker. (Och så himla snart får jag åka och pussa på mina fina fina fina vänner som jag inte har sett på så otroligt himla länge.)

sömn.

2010-12-13T07:45:00.001+01:00

Bild: Dalla

Om en vecka.

kvällsligt.

2010-12-10T23:19:00.003+01:00

Fyller på min flickr med lite gammalt och lite nytt. Det känns som den mest värdefulla sysselsättningen en kväll som denna när jag mest av allt försöker motarbeta en hals på nedgång och varken orkar titta på Nobelfestligheter eller ta mig in i duschen.
Jag känner av den där ensamheten som ett brett spår rakt igenom allt intensivt umgänge. Är bara till hälften närvarande. Andra delen tänker på hur det skulle vara att kunna luncha med pappa mitt i veckan eller lägga huvudet mot Jonnys axel utan att behöva vänta fyra månader. Fyra månader, om 10 dagar är den ensamheten tillfälligt över. Egentligen är jag inte ensam alls, men ändå. Alla är ju inte här och jag har aldrig varit borta så här länge.

det skulle nog inte vara så svårt.

2010-12-09T22:27:00.002+01:00

1. Mina gamla dagboksanteckningar är som en episk kärleksberättelse. Det är vad jag vill säga och helt utan pretentiösa undertoner eller övervärderande recensioner. Allt som har gått sönder.

2. Och skulle jag vara någon som dansade genom en roman. Då vill jag bo någonstans där det finns katter på fasaden och alla som går förbi är överallt och fotograferar en man som röker ut genom fönstret.

släng mig.

2010-12-09T14:48:00.002+01:00

det här, så här:

Om du håller min hand så får du inte släppa. Det har du lovat att inte göra så släpp inte. Ta inte av dig skorna, för jag kommer att snubbla över dem. Håll min hand. Jag har långa rivsår längs med armarna och de är inte mina, de är dina. Du måste hålla min hand.
---
Så lutar du dig fram och din varma andedräkt studsar mot hennes panna och du lägger tummarna mot hennes nyckelben. Hon är jag, fast inte alls och ingenstans och därför är jag dold i dina andetag och det är henne du ser. Du måste andas och jag måste hålla andan för att inte ramla ur dig.
---
Din oroliga blick. Jag behöver din oroliga blick och din vibrerande röst. Dina mjuka läppar när de formar ord efter ord och jag säger nej. Aldrig någonsin mer.

minns inte grönt gräs.

2010-12-09T12:21:00.002+01:00

Det här färskt i minnet och min varma säng. Sover bort värdefull tid och min hud luktar mjuk bebis. Räknar dagarna och hur jag än gör tycks de inte gå att flytta om. Ytterligare ett uppdrag, ett gruskorn i min sko eller en stjärna i marginalen. Jag vet inte än.
Insidan av mina ögonlock är en kalender, ett fotoalbum och en långfilm. Ansikten och datum fladdrar förbi och situationer, händelser. Ett. Två. Tre. Det vrider sig lite i hjärttrakten, jag tänker på dagarna igen. Räknar. De är fortfarande.

jag vet inte vem jag är.

2010-12-08T13:54:00.003+01:00

I natt promenerade jag hem genom ett mörkt och kallt Uppsala. Berlin har varit fint. Den ångest som brände i mina lungor försvann när jag möttes av sällskapet på tågstationen. Fyra kulturella, tyska och smutsiga dagar har rusat förbi och det har varit bra och bättre.

Nu är jag hemma och jag är ren och som vanligt. Det känns precis som vanligt. Om inte ens två veckor åker jag härifrån igen och stannar borta lite längre. Vad snurrigt det blir i huvudet när jag tänker på det. För jag vet inte vem jag är riktigt. Inte nu.

ikväll

2010-12-03T19:04:00.002+01:00

...önskar jag att vi hade varit snällare mot varandra och att jag hade varit bättre på att andas. Det fanns så mycket hopp och det känns som att vi drog allt i smutsen, främst jag drog allt i smutsen. Någonstans har jag kommit och nu vill jag säga: jag tror att du skulle vara stolt över mig. Ibland är jag stolt över mig själv, men mest tror jag att du skulle vara det.

...har jag ett ton ångest i mitt bröst inför morgondagens resa. Inte för flygplanet eller utomlandet, men för att jag aldrig slutar se saker som projekt. Jag längtar redan hem igen. Det är ett gigantskt ångestmonster och jag vill döda det.

arton dagar hem.

2010-12-02T21:58:00.003+01:00

Den där känslan av att vilja ha en paus eller bara en ordentlig anledning att gråta och någon som kryper ner i sängen och värmer nacken med utandningsluft. Mest en paus. Men det finns inga pauser när man måste springa överallt. Eller det finns pauser, men de komprimerar alla andra dagar ännu mer och det är sådana pauser man tvingas ta för att huvudet värker efter tre glas vin och det går visst inte att dricka tre glas vin en onsdag om man ska göra någonting på en torsdag. Väldigt stilla i sängen och huvudet värker, snurrar. Det snurrar rätt ofta nu, men inte ikväll för alla principer ligger och ruttnar i min mage ikväll. Jag är trött, verkligen skittrött. Jag har kul, verkligen skitkul. Men återigen saknar jag och tänker på och vill säga förlåt och hej på samma gång.

novemberdubbel.

2010-11-30T21:33:00.002+01:00

2006 hängde jag i Linnéas nya rum när hon flyttade in, fikade jag med Karro på Café Vasa & hade hemmagjorda armband.

2007 var jag i ett saknigt distansförhållande, spenderade en weekend i Paris och höll bästisen sällskap när hon flyttade in i en liten stuga på landet.

erase.

2010-11-27T16:20:00.003+01:00

och mänskligheten

i en liten burk

man skakar

och alla faller på varandra

jag kan inte hjälpa att det vänder sig i magen

men saker man borde förstå

har jag inte riktigt förstått

om er, dem, mig.

2010-11-27T01:57:00.004+01:00

Människor. Vid närmare eftertanke.
Det har funnits så många. I min närhet.
Riktigt nära.
Jag försöker tänka igenom. Vilka finns kvar.

Det är ogreppbart. Mina närmaste vänner, som jag kallar dem, har jag inte träffat på ganska länge. Några månader har passerat och det är så lätt att inte prata. Jag undrar ibland hur lätt det skulle vara att aldrig mer prata. Det känns ibland lite för lätt.
Vissa stunder inser jag att det finns människor i min fysiska närhet som har kommit mig ännu närmre på somliga plan, som vet mer om mig än vad många andra gör. Eller kanske bara vet mer om det här jaget. För jag tycks inte vara samma person som jag var för ett år sedan. Jag känner inte riktigt igen mig själv. Alls.

En gång i tiden var jag kär. Väldigt kär. Det fanns stunder då jag var väldigt kär i någon som var väldigt kär i mig. De stunderna är väldigt långt borta. Nu låter jag inte någon komma i närheten av mig. Den biten av mitt sociala liv har helt suddats ut.
Inte heller kan jag knacka på en dörr och mötas av någon, som trots att det har gått tusen år kommer att se på mig och känna någonting som jag också känner. För jag känner inte så för någon. Och det finns, mig veterligen, ingen som känner så för mig heller. Någon som aldrig riktigt ger upp hoppet.

Jag har inte gett upp hoppet. Inte om mina vänner eller om att känna någonting för någon. Men jag ser mig omkring och inser hur få det är som besitter den drivkraft som gör att man säger till någon att denne betyder någonting. Samtidigt tappar många sin betydelse - för mig. Människor har nog aldrig varit självklara i min värld, men jag har alltid varit det. Mina känslor har alltid varit det. Jag vet inte om jag vill släppa taget eller hålla kvar. Förstår inte vad det är som är värt att spara, men kan inte heller förmå mig att helt slänga bort.

snökaos & paus.

2010-11-26T00:49:00.002+01:00

06.14 en morgon efter en natt utan sömn. All rutin har försvunnit nu och jag skjuter fortfarande på återtagandet av kontrollen. Det är skönt att låtsas som att man inte har någonting att göra. Så länge vintern tilltalar mig, jag är trygg i att jag kommer vara klar med allt här innan jag åker västerut den tjugonde och allting bidrar till ökad trivsel, så länge det är så kan jag inte klaga.
Någonstans är jag rädd för att det har gått för långt. Att någonting har dött och omöjligt kommer gå att sparka liv i på nytt. Men om det är så. Om det är så orkar jag inte sörja det nu. För det här är så nära lugn och ro jag någonsin kommer att komma. Och jag trivs.

livet # 2

2010-11-23T02:19:00.003+01:00

Mars 2006 och jag minns egentligen ingenting mer än att jag varje kväll klockan sex promenerade ner till hamnen och för varje kväll som gick blev det lite ljusare och snön och isen försvann lite mer. Jag visade fotona för pappa och vi tänkte att snart blir det vår.

sådär som det är.

2010-11-23T01:45:00.002+01:00

¤ Det här med sömn verkar inte vara min grej del 5287. Åtminstone inte kvällstid. Däremot drog jag täcket över huvudet och stoppade fingrarna i öronen klockan halv åtta imorse när alarmet gick igång, somnade om och sov till två och missade därmed dagens enda åtagande. Då passade det att sova, inte nu.

¤ Sätter saxen i håret del 498. Det var bara en tidsfråga. Nu slutar det ånyo vid nyckelbenen. Förbannat skönt är hur det känns och ofrånkomligt hemmaklippt är vad det är.

elephant.

2010-11-21T02:13:00.002+01:00

Faller raklång framåt för någonting som inte är äkta, men ändå på riktigt. Egentligen finns ingenting mer verkligt än nuet och det spelar ingen roll om det varar tre minuter eller en evighet. Det kan fortfarande vara en kärlekshistoria. Visst kan det? Att falla så för någonting som inte ens finns. Ibland känns det tusen gånger mer äkta och verkligt än att vara någon vid någon annans sida. För vem är det jag står bredvid och var någonstans kommer det att ta mig?
Jag bryr mig inte om mina drömmar längre. Jag har lärt mig allt om hjärnspöken. Jag vet varenda vrå av mitt huvud och vad det gömmer och varför det plockar fram just precis de detaljer det plockar fram precis när det inte passar sig. Så jag säger tack och varsågod, men jag finner inte längre någon njutning i att försöka analysera drömmar utifrån vad jag förr skulle kallat ödet.

det är bara så jag är.

2010-11-20T02:37:00.003+01:00

Ordningen är återställd. Ibland undrar jag ju om hjärtat klappat igen för gott.
Ärligt talat - inte enbart onda saker kommer ur det.

en månad.

2010-11-17T23:19:00.003+01:00

Så här: Glad över livet för att jag får leva det och för vad det ger mig. Allt det där om att skörda frukterna av det man sått, ja det börjar väl kännas nu. Äntligen börjar saker bli greppbara och vi kommer genomföra arrangemang på löpande band nu en månad fram över. Sen att jag har en kändisförälskelse fast i någon som inte är känd. Det är alldeles lagom ogreppbart och jag behöver inte bry mig alls, men det är ändå roligt att vara nyfiken. Kanske kommer nyfikenheten stillas ganska snart och det är ju både mer än lovligt skrämmande och samtidigt på tok för bra.

Framöver: fest & b-uppsats & vernissage & Berlin & julavslutning & så förbaskat mycket glögg, sen blir det jul & nyår och äntligen mina underbara människor.

tretton år.

2010-11-16T19:28:00.003+01:00

Blicken blir verkligen tom av trötthet och frustration. Mest trötthet, men lite frustration. Jag försöker lära mig att inte ha koll på allt, men det är så svårt. För om jag väljer att inte ha koll, då vill jag släppa allt. Det finns inget mellanläge. Långa planeringssträckor är välbehövliga, men det kryper i kroppen.
Ska dricka öl och tänka på annat snart. Så har jag väl typ gått och blivit förälskad också. Vilket är helt galet, för man kan inte bli förälskad i någon man inte känner. Men precis så är det. Känner mig som tretton. Alltså. På riktigt tretton.

nu.

2010-11-16T00:03:00.001+01:00

havet glögg hålla handen into the wild en ledig dag tunn tunn tunn någon att plocka svamp med raggsockar kindrosor snöbollskrig pepparkakor paus sovmorgon mjuka lockar skridskor knä åt huvudet.

♥

2010-11-14T22:59:00.002+01:00

Dagen spenderades i konstvärlden,

Prins Eugens Waldemars udde,

Thielska galleriet

och Moderna museet.

Just nu vet jag inte om det blir bättre

och mitt hjärta slår fortfarande stadigt

för svensk nationalromantik och

Bergh, Fjaestad, Zorn.

Men för all del se även Roland Svenssons

utställning på Waldemars udde. För när man

passerat hans sena trettiotal och liksom

smuttat på mängder av litografier,

så kommer någonting ganska magiskt.

foto: www.waldemarsudde.se

14.

2010-11-13T17:58:00.003+01:00

Det fascinerar mig att jag brukade vara fjorton och femton och ränna runt på en högstadieskola vid havet iförd samma jeans som jag idag tar på mig när jag går till affären och handlar havregryn i en stad på landets östra sida.

fåtal.

2010-11-13T02:20:00.003+01:00

Det är trots allt fint att veta att man satt en stämpel i någons medvetande. Även om det är flyktigt som ingenting annat och kommer att gnuggas bort försiktigt, men relativt omgående. I slutändan är jag ändå nöjd med vad jag kommer hem med. Det vill säga ingen som tar min tid eller kräver min uppmärksamhet. Mer än fröken i vinfläckig tröja som sitter med fingrar på tangentbordet i skrivande stund. Hon är krävande så det räcker.

långtbort.

2010-11-12T00:35:00.002+01:00

Bubblar över efter en dag av triumfer, kastar mig över kvällen. Ger mig ut på hala gator. Det har blivit november. Tänker att jag kanske blir full ikväll, kanske dricker ett glas för mycket eller smuttar på en öl jag inte borde köpt och kanske hittar jag någon att drunkna i. Nästa sekund vänder sig magen och jag inser att jag inte alls vill. Att efter tre månader är jag helt ointresserad och är så fantastiskt nöjd över att de enda viktiga samtal som når min telefon kommer från arbetsgivare eller kärleksfulla föräldrar. Jag orkar inte med ett släkte som vill nästla sig in och - sanningen är den att- jag orkar inte nästla mig in hos dem. Istället snubblar jag hem efter tre glas nationsvin och vet att jag inte borde snubbla, men förstår att nu är jag där igen. Jag är hon som är den som inte har tillräckligt mycket grund för att inte snubbla. Plötsligt kommer jag i kontakt med någonting som surrar sommar tjugohundratio och Thåström är där igen. Kärlek är för dom. Thåström du har så förbannat rätt och jag är så nöjd med att du har det. Kanske ett annat år. Inte nu.

vinterland.

2010-11-10T19:04:00.001+01:00

Det blev ju vinter igår. Så himla fint att bli dränkt i en snöstorm på väg hem från skolan. I morse var det något söligare på vägarna, men fint ändå. Fint att snedda över kyrkogården och få klättra i de vita decimeterna.

hej vecka 45.

2010-11-08T18:25:00.002+01:00

Motsägelsefullt när blodcirkulationen bara förvärras trots att jag slutat röka. Händerna är konstant djupfrysta. Det gör inte så mycket, måndagen har varit god och veckan börjar bra.

delicate.

2010-11-07T20:21:00.002+01:00

Tänker positivt. Solljus och guldkant, guldstrumpor. Ser om Closer, å bitterljuva film. Mer Damien efteråt och Cannonball spelas, jag är inte riktigt beredd. Men positivt och bitterljuvt. Allt är så längesedan nu.

#1

2010-11-05T21:39:00.005+01:00

ruttnaden sprider sig från roten

tillfälligt grön blir sakta

illavarslande

solkig

situationen känns omvänt trojansk

kanske bara att lika öppenhjärtligt

gratulera

på tå.

2010-11-04T16:31:00.003+01:00

Kanske är jag enerverande som vägrar bli nedstämd av att det redan är mörkt och att det faktiskt hunnit bli november, men så är det. Allting som händer håller mig långt borta från låga tankar och trasigt hjärta. Det är så förbannat skönt och tiden går så fort, om åtta veckor är det 2011.

snart nog.

2010-11-02T08:39:00.004+01:00

Hjärtat går sönder lite i bröstet när jag injicerar det med mer nostalgi än vad som ryms. Jag längtar efter jul och mina underbara vänner. Gud vad jag saknar er.

#nov

2010-11-01T19:49:00.004+01:00

Hon trycker sig tätt intill honom och viskar i hans öra.

- Man hittar ingen på ett sådant här ställe.

Han vill ta tag i henne och ruska henne hårt för att hon inte förstår att han inte vill veta, men det gör han inte. Istället ler han och mumlar något genom musiken, rycker på axlarna. Varför kan hon inte bara vara tyst? Eller trycka sina läppar mot hans lika mjukt som hon lutar sin panna mot hans bröst när hon är trött.

Samma morgon som han vaknade bredvid henne och samma förmiddag som han gick ut ur hennes dörr för första gången, samma dag kunde han inte sluta tänka på henne. Hon har nästlat sig in och förföljt honom i månader och hon förstår inte. Förstår inte att han aldrig ville vara bara vänner, förstår inte att han hatar hennes ord om andra män och hon förstår inte att han är så kär i henne att han vill ruska henne hårt och kasta henne mot väggen. Hon bara ler när han mumlar sina ohörbara svar.

always thinking about how this could be our last

2010-11-01T14:56:00.001+01:00

Det här är nog fortfarande det finaste skivkonvolutet jag vet.

Christian Kjellvanders I saw her from here/I saw here from her,

en rakt igenom magisk platta också.

oktober genom åren.

2010-11-01T09:16:00.002+01:00

2005 fotade jag hösten.

2006 drack jag kaffe med min fina vän Erik som numera lär sig göra musik i Norrland.

2007 posade jag i badrumsspegeln hos mor och far och hade precis sagt hejdå till kärleken som flyttat till Norge.

Hängde även en del hos Sandra som hade flyttat till en stuga med dåvarande sambon.

2008 tog jag det här fotot på Sussie och hoppades nog mest på bättre tider.

låtsasvår!

2010-10-29T13:35:00.003+02:00

Jag är inte dum. Jag vet att det är höst och nästan vinter för på måndag kommer november, men idag är ju vädret sådant att man kan tro att det är dags att sitta ute och dricka kaffe i bara tröja igen. Fina solen.

39.

2010-10-28T18:49:00.002+02:00

Tiden går så fort att jag knappt hinner andas. Räknar efter och det liksom rycker till i bröstet för det har gått fler år än vad jag trodde var möjligt. Jag minns när vi stred så infernaliskt, jag och tiden. Varje sekund var ett nederlag. Nu tycker jag om den. Vi är ett bra team, även om den knappt räcker till. Veckorna behöver en extra söndag.

Och vad jag tycker om allra mest med tiden idag är att jag använt den åt att läsa ut Lundgrens Mäktig tussilago och den var alldeles precis lagom lång, slutet var ett riktigt bra sådan och så var även innehållet. Hon blandar mycket på samma sätt som jag och även om jag inte tycker om att likna mina texter vid någon annans så känns det ändå bra. Om en timma ska jag iväg och lyssna på henne.